Jag är fortfarande som en urvriden trasa efter veckans explosion av #MeToo*. Jag har arbetat med det här inlägget till och från sen i tisdags då jag var med i radion för att prata om #MeToo. Men alldeles för många minnen och känslor som dyker upp för att det skulle gå att skriva allt i ett svep.
Jag är så otroligt ledsen, arg, trött och orolig men även glad och förhoppningsfull.
Varför jag deltar i #MeToo
I vanliga fall är jag väldigt selektiv med att haka på olika ”kopiera och dela”-inlägg på sociala medier, det mesta är spam, något jag har en allvarlig allergi mot, men den här gången var det annorlunda. Jag förklarade det på Facebook såhär:
”Jag brukar inte dela ”kopiera och dela”-texter. Det mesta är ploj.
Men i en värld där många verkar stå med huvudet i sandlådan och tro att världen är rosafluffigt jämlik och våldtäkter/sexuella övergrepp/trakasserier inte sker i deras närhet och att de utförs av diffusa monster och aldrig av någon de själva känner.
Då blir det otroligt viktigt att dela detta budskap.”
Jag har även tidigare varit relativt öppen med saker jag utsatts för. Jag har bloggat, skrivit ledare och pratat. För mig är det ett sätt att släppa ut monstren i ljuset och sticka hål på dem. Och jag känner också att när jag, som orkar, delar med mig av vad jag varit med om hjälper jag andra kvinnor att orka prata om sina trauman och kanske känna att de inte är ensamma.
Samtidigt finns varje gång fortfarande rädslan kvar för att inte blir trodd, bli bortviftad eller stämplad som någon slags överdrivande dramaqueen. Att de jag berättar för ska ta mina förövares sida, igen.
För vi ska ju inte prata om vad vi varit med om. Och inte kan väl den där killen ha gjort något sådant. Han som är så lyckad, trevlig, hyvens. Det var nog bara en komplimang, jag måste ha missuppfattat något. Han förstod nog inte vad han gjorde. Vi ska ju vara nöjda med att vi lever i ett så jämlikt land.
Heads up! Vi lever inte i ett jämlikt land. Inte alls! Ja, vissa saker är bättre än de var för 100 år sen. Vissa saker kanske t.o.m. bättre än för 10 år sen. Men det är inte jämlikt eller jämställt. Punkt.
#MeToo gör skillnad
En av anledningarna till att jag är en sån blöt liten fläck efter den här veckan är den kritik #MeToo fått på sociala medier. Jag har läst saker som att ”En hashtag gör ingen skillnad”. Suck. Men det gör den.
- Kvinnor som tidigare inte vågat säga att de blivit utsatta vågar det idag. Långt ifrån alla berättar vad som hänt, och det ska de inte heller behöva göra. Men de vågar stå upp för sig själva. Ett STORT steg för många i sin bearbetning av vad som har hänt. Jag blir helt tårögd av att se kvinnor som står mig nära, som tidigare bara vågat prata om detta i enskilda samtal, nu stå upp för sig själva och säga ”Det här har hänt mig, och det är inte ok!”
- Ingen kvinna ska behöva känna sig ensam. Jag har full förståelse för de som inte orkar skriva #metoo. Det är inte och får aldrig vara offrets ansvar att berätta vad som hänt, säga ifrån eller stå upp mot sina förövare. Men i och med att så många nu vågar, behöver ingen längre känna sig ensam.
- Ingen kvinna ska behöva känna som om det hon utsatts för på något sätt är en bagatell. Många vittnar om att de först tänkt att det där nypet i rumpan, den där pinnen mellan benen på skolgården, den där närgångna chefen eller den där ”oskyldiga” kommentaren i fikarummet, inte är en tillräckligt stor händelse. Det gamla vanliga ”det finns de som har det värre”-tänket. Men med #MeToo är det många som sen tänker om. Jo, det finns de som blivit våldtagna, och jag är en av dem – det gör inte att andra sexuella trakasserier och övergrepp på något sätt inte också är så jävla fel.
- Det blir tydligt att det inte kan vara enskilda individer. Tyvärr så finns det människor som fortfarande tror att alla förövare är någon slags monster och unika. Tänk vad praktiskt det hade varit om det var så. De hade gärna fått ha morrhår och huggtänder så en kunde känna igen dem. Men faktum är att det är helt vanliga män. Till och med de allra flesta män. Jag förstår att det är jobbigt att ta in och erkänna. Men så är det.
- Mäns ögon öppnas. Det blir omöjligt att blunda för hur otroligt utbrett problemet är. Det finaste jag har fått höra de här dagarna är män, som jag ser som redan upplysta individer, som har berättat att #MeToo fått dem att reflektera över om de själva kan ha gjort något och/eller blundat. För det är ju där det måste börja. Självreflektion och medvetenhet.
Nu är det männens tur
Ingen (förutom vissa som verkar utrustade med extrema skygglappar) kan längre blunda för att sexuella trakasserier är en del av vår vardag och vårt samhälle. Kvinnor världen över har synliggjort problemet starkare än någonsin. Nu är det dags för männen att ta över stafettpinnen och göra något åt det.
Mina manliga vänner bondar genom att prata om sina intressen som musik, matlagning, datorspel eller ölbryggning. Samtidigt bondar jag och mina kvinnliga vänner genom att prata om olika övergrepp vi varit med om eller situationer där vi blivit trakasserade eller diskriminerade.
Ska nåt ändras så behöver män börja prata med varandra om problemet, prata om vad de själva gjort eller inte gjort och fundera på vad de ska göra annorlunda framöver. Det kanske t.o.m. skulle kunna låta era relationer med varandra bli snäppet djupare.
*Me Too är en kampanj på sociala medier som fick spridning när Alyssa Milano uppmanade kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier eller övergrepp att dela med sig på sociala medier genom att skriva #metoo som status/tweet.
