Sitter hemma och jobbar idag på grund av uretriten. Jag känner mig konstant kissnödig och som att någon sticker mig i urinröret underlivet. Ingen jättetrevlig känsla direkt.
Anledningen är att jag i lördags blev kall. Vi satt ute och åt på en trevlig restaurang. Jag tyckte att jag var duktig och hade två filtar svepta runtom mig. Trodde att det skulle räcka. Det gjorde det inte.
Under de problemfria perioderna är det lätt att glömma bort hur jobbigt det är när uretriten sätter in. Men just nu önskar jag att jag bara kunde springa ifrån den.
Okunskapen inom sjukvården
Tidigare hade jag gått med detta någon vecka för att sen söka vård för urinvägsinfektion, fått penicillin trots att de inte skulle se några bakterier och sen fått återkommande problem. Nu vet jag bättre. Det är inte urinvägsinfektion jag får. Det är uretrit. Tänk bara om större delar av sjukvården kunde få veta vad det är också.
Det enda som hjälper ordentligt är direktverkande värme. Dvs inte en filt eller liknande utan något som tillför mer värme, som en vetekudde eller sätesvärmaren i bilen.
Ändå har jag det ”lätt”
Jag är med i en grupp på Facebook för människor med uretrit och vestibulit. I jämförelse med många där är mina problem små. Jag klarar av att jobba och leva någorlunda ok trots mina problem. Det finns de som inte ens klarar av att ta sig ur sängen. Som blir sjukskrivna på heltid.
Hjälp finns att få
När det blir så illa finns det hjälp att få. Med hjälp av vidgning av urinröret och kortisonsprutor kan man häva krampen. (Jag märker också att jag blir bättre i uretriten när jag fått kortisonsprutor för mina pollenallergier.) Trots att detta är vedertagna behandlingsmetoder inom sjukvården är det inte alla som får tillgång till dessa. De måste alltså ligga hemma sjukskrivna istället med galna smärtor. Känns det ok?
